Förlossningsberättelse

När lillan kom till jorden....
Min berättelse om "Detaljen"



Innan jag födde lillan läste jag en del förlossningsberättelser och kände att informationen och insikten om hur olika förlossningar är gjorde mig lugn, kände därför att även jag ville dela med mig av min upplevelse, både för min egen del (ett bra sätt att sortera händelserna) men också för att kanske lugna ngn.
Jag hade en relativt lång startsträcka och skulle jag berätta allt i detalj skulle det här inlägget aldrig ta slut, så jag ska försöka hålla det så kortfattat som möjligt och hoppas ni orkar hänga med till slutet :)
För två dagar sedan var mitt beräknade förlossningsdatum, men när jag skriver detta sitter jag med en 12 dagar gammal underbart söt liten tös sovandes bredvid mig och min ögon tåras varje gång jag tittar på hennes lilla lilla ansikte, vilken fantastisk känsla och all den smärta jag kände under förlossningen drunknar snabbt i den lycka jag känner av att ha givit liv till ett sådant underbart litet knyte.


Dag 1 & 2 - 2/6-3/6
Vaknade natten mot lördag av att jag hade ihärdiga sammandragningar och fick vid ett tillfälle ställa mig upp för att få en förvärk att lugna sig, tänkte dock inget mer på det och såg det absolut inte som start på ngt. vaknade vid 11 och gick upp för att käka frulle, ashungrig var jag och längtade efter värsta jättefrukosten, så när jag står där och smörar tusen mackor känner jag hur det lixom blir blött i brallan och vet ganska direkt att det är vattnet, jag springer in på toa samtidigt som jag ropar till F att "fan jag tror vattnet gick", han blir naturligtvis ganska stressad. Jag lugnar mig lite och ringer till förlossningen, dom vill att jag ska komma in på koll på grund av infektionsrisken, väl där kopplas jag till en CTG som visar att aktiviteten i livmodern är relativt hög men att jag inte har ngra direkt onda värkar, en läkare kontrollerar att det verkligen är vattnet som gått (dock långt ifrån allt) och om jag öppnat mig ngt, vilket jag inte gjort så vi åker hem igen med en bokad tid för igångsättning kl 12 på söndagen.
Vi är hemma igen runt tre, käkar Mc Donalds och packar det sista, vi är rätt rastlösa av oss så istället för att vila å ladda så börjar vi värsta ommöbleringen i lägenheten, jag har under eftermiddagen och kvällen rätt lugna men regelbundna värkar som kommer med typ 6 minuters mellanrum, runt midnatt börjar dom komma glesare men göra bra mycket ondare, jag försöker vila och ställer mig i duschen när det blir för smärtsamt, runt fyra lyckas jag somna och sover helt ok fram till halv nio. Halv tolv börjar jag ha riktigt ont och trycket nedåt känns helt annorlunda, har även väldigt jobbigt och ont av att hon rör sig som en galning i magen, varje gång hon spjärnar emot känns det som mitt blygdben ska gå i tiotusenbitar.
Jag ringer till Sös på utsatt tid och säger att jag gärna vill komma in, vid det här laget gråter jag, både av utmattning och smärta, får då informationen att det är fullt på Sös, typ överfullt, men BM som jag pratar med tycker absolut att jag måste åka till ngt sjukhus för koll, hon kontaktar Huddinge åt mig och dit är jag välkommen.
Vi är där runt ett, en CTG- kurva  och ngra kontroller senare skrivs vi in, jag har nu öppnat mig futtiga 1,5 cm, men istället för att jag ska måsta åka fram och tillbaka till Huddinge beslutas att vi får stanna. Jag får Bricanyl för att stoppa värkarna och få möjlighet att sova vilket JAG gör i typ 2 timmar, kan dock inte säga samma om min Bejbi som rör sig som en galning i magen och mörbultar både mitt revben och bäcken. Vid sju på kvällen bestämmer barnmorskan att vi ska flyttas till ett annat rum där det finns två sängar så vi kan vila lite till och hoppas förlossningen sätter igång av sig själv. Jag har rätt jobbiga och regelbundna värkar hela kvällen/natten och vid 03:45 står jag inte ut längre, jag ringer på BM och säger uttryckligen att jag nu vill starta igång förlossningen för jag orkar INTE mer, jag är nu öppen dryga 2 cm (YAY) jävla skitvärkar som inte ger ngt! jag flyttas till förlossningssal (samma som dagen innan)


Dag 3 - 4/6


4:30
Tillbaka på förlossningen, jag borde vara astrött eftersom jag inte sovit typ ngt alls på två nätter, men jag känner mig mest peppad och tycker att vi nu måste få nåt slut på helvetet (som det kändes då) lite visste jag då att helvetet knappt börjat.


Ca 5:00-6:00
En kvinnlig läkare som jag inte minns namnet på kommer in i rummet för att sätta en ballong som ska hjälpa öppningsprocessen på traven, jag gillar henne instinktivt inte alls och när hon börjar greja därnere är hon sjukt hårdhänt och jag tappar fokus totalt, BM blir stressad och tappar grejer medan F och en undersköterska gör allt för att lugna mig, efter vad som känns som en evighet avslutar hon sina försök och rekommenderar att värkstimulerande dropp ska sättas istället. Droppet sätts 5:30 och värkarna kommer ganska snabbt igång på riktigt, jag kan till en början ganska lugnt andas mig igenom värkarna, men smärtan ökar rätt snabbt.


8:15
Jag börjar ha riktigt ont men kämpar mig igenom varje värk med att bara andas, F är grym och peppar mig så gott han kan, jag är nu öppen 4cm (jävla skitvärkar återigen)


9:00
Smärtan börjar kännas helt omänsklig och värkarna går från 0-100 på en gång och kommer typ utan uppehåll, BM förslår att jag ska testa lustgasen men jag är för fokuserad på att parera värkar för att ge den en riktig chans, jag lyckas dock på ngt sätt vänja mig vid den och den hjälper ok, dock tror jag den hjälpt bättre om jag fått möjlighet att börja med den tidigare, jag ber om EDA och BM kontaktar narkosläkaren, vad som sker tills EDA:n sätts har jag dålig koll på.


10:00
En helt fantastisk Narkosläkarkvinna äntrar rummet med sin AT-läkare i släptåg, hon ser mina tatuerade armar och frågar om jag har ngn på ryggen, jag säger ja och ber om ursäkt för hur den ser ut (tror hon brydde sig lite om det) jag förklarar nog oxå att det är en ungdomssynd och kanske till och med hur och när "konstverket" skapades på min "nästansvank" (den hamnade lixom snett redan från början) hon vill ju fortfarande bara kolla att det överhuvudtaget är möjligt att sätta en EDA. Tatueringen är ju naturligtvis inte bara ful utan oxå ganska dåligt placerad, men den underbara kvinnan till läkare lyckas sätta bedövningen iaf, hon är helt fantastisk och låter mig i lugn och ro andas för att sätta bedövningen mellan värkarna. Efter typ 20min hamnar jag i himmelriket, så jäkla skönt att ges möjlighet att slappna av och fokusera, värkarna känns men bara som ett tryck, jag lyckas nog till och med sova en stund.


11:00
Fortfarande öppen 4cm, mår bra och EDA:n sitter som ett smäck, har återigen ny BM, när hon kontrollerar hur öppen jag är känner hon en fosterhinna (man kan tyligen ha två) denna har inte spruckit vilket har saktat ner processen, hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud och spräcker samtidigt fosterhinnan (detta tycker man ju att ngn kunde ha känt lite tidigare) massor av vatten rinner ut.


12:00
Vi käkar lunch, pannkakor med sylt och glass! såå jäkla gott! Jag och F har sedan EDA:n haft rätt skoj och han skrattar åt min heliumröst som jag får av lustgasen (som jag nu utvecklat ett sorts osunt förhållande till) jag messar, bloggar och ringer runt till folk för att dom ska få höra hur rolig min röst låter.


13:00
Kontrolleras av BM återigen, fortfarande bara öppen 4cm, sjukt irriterande och tydligen finns det visst en tidsgräns där man anser att förloppet går för långsamt och alternativ (kejsarsnitt) tas under övervägande, jag säger dock tydligt att jag gärna undviker kejsarsnitt så länge bebisen mår bra, jag känner mig konstigt nog superpigg och blir nästan ledsen av tanken på att inte få föda naturligt. Droppet ökas rejält 80ml/h), jag rör mig så mycket som möjligt för att speeda på lite


14:45
Värkarna har tilltagit och börjar kännas lite trots EDA:n. jag undersöks igen och är nu öppen 6cm, fortsätter stå upp och 15:15 är jag öppen 7cm, äntligen börjar det hända något.


17:00
Trodde jag ja... fortfarande bara öppen 7cm (droppet har mellan 15-17 ökats från 80 till 100,120,140) Här börjar ngt obehagligt hända, jag får vid varje värktopp en sjukt läskig krystvärk och det känns typ som att jag ska skita ut en gigantisk sten, BM frågar "du krystar väl inte nu?" Näää säger jag, INTE JAG! min kropp typ krystar av sig själv, och tricket är ju att bebisen liksom ska vara redo och i position när krystvärkarna kommer, annars ger dom liksom inte ett skit, bara en superläskig känsla. Min livmoder är vid det här läget riktigt less på att jobba, därav fenomenet. Jag bollas runt i olika ställningar för att skynda på öppningsprocessen, ståendes, sittandes på "ngtslagskonstigpotta", sitter på boll (hjärtljuden går ner av detta så det slutar jag skyndsamt med) lustgasen ökas på och jag börjar vara helt tossig, snackar helt enkelt i nattmössan. Ngn gång här kommer en läkare in och tar ett Laktatprov på bebbe för att kolla hur hon mår, tydligen toppen så han önskar bara lycka till (tror jag bad om ursäkt 1000ggr för att det kändes som jag bajsade på honom, gjorde dock inte det:)) Här gör värkarna ont trots EDA:n och jag undrar om dom inte kan sänka droppet lite så jag får vila.. men oh noo.. kämpar vidare i dimman!


18:00-19:00
Droppet ökas på till 160 och sedan 180, vid 18:30 är jag öppen 9cm, en äldre lite mer erfaren BM tillkallas av min ngt yngre sådan hon kollar och säger att det bara är bara en liten "flik"på vänster sida kvar, jag blir tillsagd att ligga på vänster sida för att denna flik ska utplånas, jag är typ helt borta vid det här laget och snackar om diverse superskumma grejer, ni vet när man är mitt mellan dröm och verklighet och lyckas liksom prata högt om drömmen innan man snabbt fattar att man fortfarande sover. Jag pratade om Ryssar och vilka som var "bjudna" eller inte och annat askonstigt, för att i nästa andetag vara helt klar och säga "shit va jag snackar gojja!".


19:00-19:55
Jag tvingas upp på knä för att bebisen ska sjunka ner i bäckenet ordentligt, här var jag så jävla trött, utmattad och påverkad av smärta och lustgas att hela grejen med att vända mig och ställa mig på knä var typ en ansträngning utan dess like och jag var på riktigt jävligt förbannad över detta faktum, jag har typ ingen aning hur länge jag stod lutad mot sängryggstödet, men det kändes som en evighet, 19:55 är jag fullt öppen men bebis har fortfarande inte sjunkit ned mot bäckenbotten. Efter det här minns jag inte mycket, men jag antar att vi kämpade vidare ståendes eller på knä. Någon gång lite efter detta kopplas EDA:n ur så jag ska känns krystvärkarna bättre, under denna tid höjs även droppet till 200


21:20
Är bebisen startklar, droppet ökas på 220, 240, 260 & slutligen 280, jag har fått ny BM och undersköterska, två stycken helt fantastiska kvinnor med fast hand som tittar på mig och säger med stadig stämma att nu ska vi se till att denna lilla bebis kommer till världen. jag känner mig 100% trygg och helt klar i huvudet. BM som jag tror hette Yvonne coachar mig helt grymt hur och när jag ska krysta. 


21:30 
Börjar jag krysta, denna del var helt fantastisk (eller för mig iaf) detta på grund av att jag ges möjlighet att påverka och trycka undan smärtan när värkarna kommer, de första krystvärkarna händer inte supermycket, men bebisen kommer längre ner och det hör ju liksom processen till. Min make är ett helt fantastiskt stöd och peppar mig så sjukt jäkla bra, efter ett par krystningar säger BM att huvudet syns och undrar om jag vil se "nej förihelvete" skriker jag, men ångrar mig sen och tänker, kan vara once in a lifetime jag får se ett huvud sticka fram ur mina nedre regioner, så jag kollar och skrattar åt den absurda synen. 
Jag trycker på 3-4ggr/värk sista gångerna, huvudet ploppar fram å halva kroppen haha sen tog min värk slut, helt sjukt Tussan fick hänga ut från midjan i väntan på nästa värk, felix som inte sett sjutusen nyfödda halvvägs ute i sitt liv, blev livrädd, hon va ju inte röd och skrynklig utan vit och blå, han trodde typ hon var död, ny värk och på ett tryck var hon ute och på min mage, gnällde lite gulligt och tittade på oss med ett öga (det andra var igenkladdat av fosterfett)


 Vilken känsla!! för mig var det dock inte en våg av kärlek och allt det där, mer en känsla av förundran och nyfikenhet, jag räknade tår och fingrar och dubbelkollar att det verkligen är en tjej, tittar upp på min underbara make och säger "men herregud det är ju en liten människa, vad har vi gjort, hur ska vi klara det här" (skrattandes förstås) Jag kände mig helt tagen av stunden.


En liten snabbkryst senare var moderkakan ute, BM kollade att den såg bra vilket den gjorde, jag frågade typ direkt om jag spruckit till Kina, men icket!! bara småsprickor som inte behöver åtgärdas. Fan va coolt, jag sprack inte alls!


22:31 
Föddes en helt fantastisk liten tös som efter allt kämpande mådde hur bra som helst, hon är det sötaste finaste jag någonsin sett och även om det krävdes smärta, tårar och massor av tålamod för att äntligen få träffa henne var detta värt varenda sekund!


Hon fick fin fina Apgar, efter 1 minut: 9 och efter 5 minuter: full pott (10)


Vikt: 3925gram Längd: 51cm


Trots en väääldigt lång process och massor av obeskrivlig smärta har jag en otroligt positiv upplevelse av min förlossning, på frågan om jag skulle göra det igen svarar jag SJÄLVKLART! 


Att föda barn GÖR ont, det ÄR jobbigt, läskigt och ibland helt förjävligt men det är också spännande, överväldigande och helt naturligt! Jag funderade på en rackarns massa saker innan, typ "bajsanersigochandraläskigavätskoråsånt" inget av detta märkte jag det allra minsta av (och inte maken heller för den delen) Det är självklart inte kul att föda barn, men det är heller inte fruktansvärt, jag är så jäkla stolt och glad att jag gjort det och skulle som sagt inte tveka en enda sekund att gå igenom det igen.


De här var min berättelse, hoppas ngn av er orkade läsa till slutet :) Bilder kommer i separat inlägg